onsdag, oktober 29

Gnägg



Jag har alltid funnit mycket ironi i faktumet att jag har en viss rädsla för hästtjejer.

Trots att jag själv har tillhört ligan som har tapetserat sovrummets väggar med hästaffischer, pratat kraftfoder på rasterna samt spenderat varje ledig sekund och öre på något hästrelaterat.

Så hur kommer sig denna rädsla? Det skulle nog kunna vara så att jag anser att hästtjejer är den första formen, om än oftast ganska milda, av fanatism. Allt handlar om hästar. Man kan inte greppa att någon inte förstår tjusningen med lurviga ponnies. Hästtjejer har utvecklat ett helt eget språk, med fackliga termer såsom "skänkla", "gå på tygeln", "grep", "rygga", "pessoa", "martingal" och jag kan fortsätta i all evighet. Ord och uttryck som hockeypojkarna skakar på huvudet åt.
Av hockeypojkarna får flickorna ta mycket skit. Rösterna skallar "Häst är bäst, på mackan" och hästtjejerna gaddar ihop sig, torkar tårarna, skäller ut hockeypojkarna för att de är okänsliga, men nästa gång de ser sin älskade sköthäst försöker de låta bli att tänka på Scan.

Men trots allt motstånd från omvärlden verkar flickan med hö i håret inte bry sig så mycket egentligen. Det spelar ingen roll hur många som säger Pony McNugget om Brunte, för hon kommer ändå älska honom trots att han har skeva ben och bits rätt ofta. Men det spelar ingen roll ifall hockeypojken skiter på hennes intressen, och det spelar ingen roll ifall Brunte skiter på hennes favorithjälm, hon kommer ändå att älska Brunte. För Brunte är den som väcker tidiga modersinstinkter.
Hästtjejen pratar med Brunte på bebisspråk, ger honom onyttig mat, köper fina saker åt honom och älskar honom villkorslöst. Och det är här min rädsla kommer in. Ett helt stall, fyllt med små mini-mammor. Som pratar om sina respektive bebisar som man absolut inte får säga något ont om. De lever ut sina påhittade vuxenroller perfekt, tar ansvar över de yngre flickorna i stallet och vet alltid lite bättre än alla andra. Jag ryser förskräckt.

Själv gnäggar hästtjejen förnöjt och pratar om schabrakfärger med sina välryktade kompisar. Hästtjejen tycker naturligtvis att stallet är himmelen på jorden och att hästar är änglarna, medan Bayard är gud. Hästtjejerna har helt enkelt ett eget språk, en egen religion och verkar helt nöjda med detta. Allt detta i en helt egen värld, ett eget solsystem och ett eget universum. Hästtjejen galopperar glatt mot framtiden, gnäggar åt sina två- och fyrbenta vänner utan att känna sig manade att grep:a verkligheten. Själv blir jag bara lite rädd.





1 kommentar:

Anonym sa...

Fan vad bra text.