tisdag, november 25

Genrefascister är en fara för samhället och mitt (eh) goda humör

Det finns oundvikliga faktan som tyder på att: fascister är helt enkelt skitjobbiga. De är omöjliga att diskutera med eftersom de är insnöade snömonster i människokläder. Precis som djupfrysta kycklingar är de helt omöjliga att tina, ens med vettiga argument. Istället sitter de, tjurandes, och vägrar låta en skotta en väg av logik till platsen där de sitter insnöade. När jag träffar genrefasciter får jag bara lust att hoppa upp och ner, kasta makaroner och skrika "SLUTA TRO ATT DU ÄR BÄTTRE ÄN ALLA ANDRA BARA FÖR ATT DU GILLAR MUSIK DIN FAKEKULTURELLA FJOLLA", men eftersom jag vet att det inte leder till något, annat än att jag kommer framstå och se ut som en total idiot, låter jag helt sonika bli. Här kommer ett litet urval på de genres som drar till sig kulturfjantande estet-mongon som nattfjärilar mot glödlampor:


1. Obskyr indie
Typfascisten för obskyr indie är så otroligt orginell att den blir mainstream. Faktum är att deras strävan efter total orginalitet är rent utsagt löjlig. Den föraktar komersiell radio och MVT, istället tävlar den med sina kompisar om vem som lyssnar på de mest okända banden. Har bandet inte släppt någon skiva utan finns bara på myspace? Bra! Känner du någon i bandet? Bättre! Spelar du i det själv? Bäst! Indiefascisten är en sådan typ som tror att de kan kompensera bristande personlighet, självförtoende och framtidsinsikt genom att verka vara kulturella. De köper utländska musikmagasin, pärlar pärlplattor, dricker te, köper stickade koftor på second hand och letar okänd musik i ett försök till att vara orginella. När man diskuterar musik med dem så är de helt övertygade om att deras musiksmak är den enda som verkligen betyder något, och om man ens vågar påstå att Björn och Benny var bra kompositörer så får man blickar som skulle skjutit laser om det inte vore för att de flesta bär glasögon, trots att de inte har synfel.


2. Hårdrockare
Hardcore hårdrockare föraktar allt som inte är hårdrock. Medan indienördarna tävlar i vem som lyssnar på mest orginella band så tävlar hårdrockarna i vem som kan mest om Metallica. Den med mest och bäst kunskaper är den bästa hårdrockaren. Hårdrockaren kan på rak arm säga vilken färg Lars Ulrich föredrar på strumporna och vad allas mammor heter i mellannamn. De har alla cd's, dvd:er, turné t-shirts, autografer, planscher och vinylskivor (trots att de inte har en vinylspelare) som någonsin har givits ut av Metallica. De är manliga män, men när de står längst fram på en konsert och de spelar "Nothing Else Matters" så gråter de stora, manliga, hårda tårar som de torkar bort med hårdrocks-tecknet och sedan snyter de sig med en nit-prydd näsduk. Faktum är att hårdrockare är så otroligt jävla bautahårda att de skaver sönder sina jeans. Varför trodde du att de går omkring med hål i brallorna egentligen? För att det är snyggt? Hippt? Fy skäms, alla vet att hårdrockare varken är hippa eller snygga, de är natural born hårdingar. (För att sålla ut mesarna är det bara att leta i garaget om nätterna, om det står en snubbe med långt, ostyrigt hår och nitbälte och sandpapprar sin jeansväst så vet du att han är en faker. Eller glamrockare..)

Detta är naturligtvis bara ett litet urval ur den oändligt stora encyklopedian "Folk som Karin stör sig på". Vilka är era hat-genrer? Vilka esteter får er att skrynkla ihop ansiktet till ett besvärat sviskon? Tell me? NU? SNÄLLA?

3 kommentarer:

Marco sa...

Haha, jadu Karin.. Känner igen det du skriver om, särskilt indieidioterna som är så fixerade på sin originalitet att de överväger självmord om man påpekar att de är mainstream (vilket iof är bra, då man äntligen får bort dem från jordens yta). Har en sådan i min klass, vars artistlista på iPoden är längre än en flaggstång på tillväxthormon.

Samtidigt kan jag se vissa hårdrockarattribut som jag själv besitter: jag bär jeansväst, är med i både Iron Maidens och Metallicas officiella fanclubs, hade Metallicavaka inför nya skivan och har nästan gråtit till Nothing Else Matters live.

Ändå passar jag inte in till 100% i din extremprofil: har knappast koll på all fakta (kan nog säga i vilken ordning skivorna kommer i, men inte hur deras respektive producenter vill ha sitt kaffe), äger inte en enda LP (CD-samlingen växer dock så smått), och har lappat mina enda trasiga jeans, som trots allt hade tre års intensiv användning i sig.

Jazzfetischisterna är lite jobbiga ibland, då de är äckligt övermusikaliska, och vet om det. nämn stil och tonart och de jammar ihop ett mästerverk. Enligt dem är inte jazzen musik, det är konst. De är musikvärldens poeter. Ungefär.

Nu blev det mycket, hoppas du gillar't ;)

Karin-Barin sa...

Åherregud ja. I största allmänhet tycker jag att modern jazz, genren i SIG är IRRITERANDE. Det kanske är min förkärlek för ordning och reda som gör att kan inte kan uppskatta pianoslingor som låter som att de är påhittade av autistiska sälar eller saxofonsolon som pågår i 3 timmar.

På samma grunder kan vi säga att jag stör mig JÄTTEBAUTAMASSA på människor som står framför konstverk som bara är kaos och kliar sig i skägget och diskuterar vilken ångest över morgonkaffet konstnären måste haft när han målade tavlan, eftersom hans bruna färg har en inre strävan. Wääääh!

Det här ska jag nog skriva ett blogginlägg om. Trots att jag hatar ordet blogg. Och blogga. Wäääh..

Din våffelstrut som mjuknar i sommarsolen ibland sa...

Alltså, de som gör mest ont i halsen av att se är nog de där emosarna som tror de är emos om de är ledsna. Inte för de lyssnar på emo-musik. It's a big different, isn't it?
Alltså, om vi säger som, HARRY! Harry är en bra brud, hon klär sig emo, hon lyssnar på emo (räknas egentligen Tokio Hotel? Vad fan frågade jag ens det för, jo, enligt mig gör det. Hms) men hon skär sig inte varje kväll och tvingar sig själv till ledsamhet, åtminstone inte vad jag känner till. Men folk som gör det, bara, hallå? Är det kul att vara deprimerad så har jag veeerkligen missat något!? Och om deras skärsår räknas som "värsta badass" du vet "asallvarliga", "JÄTTEDJUPA" och det "sprutade blod ur dem"... VAD FAN HAR DET INTE GJORT UR MINA DÅ?
Jag har missat något i dagens samhälle. Jag är gammalmodig, I agree, kan inte rå för det!
Men skulle jag leva om mitt liv skulle jag för fan inte vilja vara deprimerad och "emotional". NOWAY.
Men musiken kan vara rätt bra.
Rette Mich tillexempel, men det tänker jag aldrig erkänna...!