söndag, maj 31

Existenskris, Släktkalas - Different Names For The Same Thing

Nu nalkas sommartiderna, nu nalkas det konfirmationer, födelsedagar, studenter, examineringar från allt och inget, samt övriga tillfällen som kräver att man samlar ihop släkt och vänner för att tillsammans förtära smörgåstårta, baginbox-vin, prinsesstårta och obskyra mängder kaffe. Självklart inser även en modern ungdom som jag att detta är ett alldeles ypperligt tillfälle att samla ihop alla de där människorna som man fruktar att umgås ensam med, men som man även fruktar snart kommer att misstänka detta ifall man inte bjuder hem dem. Det är helt enkelt ett nödvändigt ont. Du kan bjuda in alla läskiga släkt-typer utan att faktiskt behöva umgås med dem, det är bara att söva ner dem i en koma bestående av billigt vin, blaskigt kaffe och väldigt mycket vispad grädde, sedan är det bara att lotsa fram dem till närmsta halvbekanta som ni en gång delade sandlåda med och försätta dem i en konversation om melodifestivalen eller Gudrun Schymans mustasch.

Visserligen tycker jag att konceptet i sig innebär mer ont än nödvändigt, men det finns verkligen ett moment i denna fruktade form av sociala event som jag våndas över mer än nationella proven i matematik, och det är själva socialiserandet. Ni vet, när alla mostrar, alla pappas bekanta, alla barndomsvänners föräldrar ringar in en i ett hörn och ställer de fruktade frågorna.


Frågan: Jaaadu Karin hur går det med kärlekslivet? Finns det någon speciell i ditt liv? Hur är det med pojkvännerna? (levereras allt som oftast med en liten förtjust blinkning och ett hemskt fnissande)
Mitt svar som artig madmoiselle brukar vara: Eeeh heheheh ja.. Det är väl lite tomt på den fronten. Vi får väl se vad som händer i sommar.. (Min blick flackar panikslaget när jag letar efter något vasst föremål att hugga i migsjälv eller någon annan för att avleda uppmärksamheten)
Svaret som min hjärna har formulerat: Har ni ens haft sex under det senaste årtiondet? Jag hatar er.

Frågan: Vad ska en sådan här tösabit bli när hon blir stor?
Mitt svar som artig madmoiselle brukar vara: Jag vet faktiskt inte. Jag tänker nog studera vidare, något inom vetenskap kanske, är inte riktigt säker. Det finns ju så himla mycket som är intressant!
Svaret som min hjärna har formulerat: Om någon sätter mig i en till skolbänk så tänker jag bita av mig ena armen. Jag hatar er.

Frågan: Hur ääääär livet och studierna därborta i.. Vahettere?
Mitt svar som artig madmoiselle brukar vara: Lysekil heter det! Det är hur fint som helst, hav överallt! Jag bor i en jättefin lägenhet med två tjejer från min klass. Skolan är jättebra också, jag trivs som fisken i vattnet -paus för skratt-.
Svaret som min hjärna har formulerat: Ni måste verkligen vara intresserade av mitt liv om ni inte vet vart jag har bott de senaste två åren. Jag hatar er.


Självklart så är det alltid den artiga madmoisellen som får prata med släkt och vänner, min bittra hjärna har jag burat in, och där sitter den bakom galler och spottar syra på min artiga madmoiselle och omgivningen. Men det är inte det att jag hatar alla som kommer på släktkalas, det är bara det att jag hatar frågorna de ställer till mig. Mitt liv är så ofantligt händelsefattigt att jag verkligen inte behöver se det i repris och directors cut. Så istället för att säga det man tänker så får man göra det som folk har gjort sedan urminnes tider: ljuga vidare!

Mitt liv är underbart!

6 kommentarer:

Cosette sa...

"Hur går det med pojkvännerna" är nog den mest IRRITERADE standardfråga man kan få av en släkting.

Men nåväl, du behöver inte bjuda dem på ditt bästa kaffe.

Anonym sa...

Hohoho! Ett underbart på pricken inlägg i när det gäller släkt, vänner och dylikt och dessa frågor som ändå kommer förr eller senare. Jag skrattar fortfarande inombords

MARAJA sa...

HAHAHA, jag skrattar, för en gångs skull, högt! Du är verkligen unik, Karin. Unik.

Maria sa...

Förresten. Var glad över att din släkt inte läser din blogg. Min släkt läser nämligen min blogg. Och då kan man inte skriva sånahär hämningslösa inlägg. Haha. (Fast du tycks tycka lite mindre om din släkt än vad jag tycker om min..."

Elsa sa...

Tack.
Någon som förstår mig.
Äntligen.

Underbara Karin.

(Se till att få ledig tid så vi kan ses snart?!)

Marco sa...

Håller med dig fullständigt. Man får bura in tankar såsom:
*Hoppas du skär upp halsen från insidan när du hostar på glasbiten som så snillrikt låg ingömd i extrapriskyklingen, så naturen själv kan jämna ut överskottet av äckeltråkiga dundermiffoidioter. Skölj ner med lådvin, det bränner så skönt i såren*
Eller som ekorren Foamy från Neurotically Yours skriker: "Someone should stab you inthe eye, with a really hot french fry!"
Mums på kombinationen dina tankar och din skrivkonst =)