tisdag, oktober 6

jag önskar att jag kunde hata en Gud som jag aldrig trott på för att han tog en balettpojkes liv en åsksjuk regndroppsdag i juli



Jag vill att Elliot ska veta, att jag har drömmar nu, och jag vill att Elliot ska veta, att han inte längre är min dröm, utan ett minne, en dröm som gick förlorad. Elliot drömde för hårt, och Elliot brann för snabbt. Han kallade det att Lida För Konsten, men någonstans blev konsten ett självmord i flera kapitel, en följetång av självsvält.
När sådana där supernovor som jag talade om förut har slocknat blir de till svarta hål. Men inte Elliot. Elliot gör pirutter på himlavalvet.

Ge mig min Romeo! Och när jag dör,
ta honom och skär ut honom i små stjärnor
Så gör han himlens ansikte så fint
så alla blir förälskade i natten
Och glömmer bort att dyrka solens glans

Så sanslöst fint. Skrivet av en tös som heter Hanna Kristofferson. Den finns med i en årgång av mina färdlektyr som jag har spridit runt lägenheten likt ett träd fäller sina löv. Bara slutet är så frutansvärt fint att jag blir riktigt ledsen över att färdlektyr har lagt ner. Säg bara till ifall ni vill ha den, jag kan skicka en kopia via posten till er. Jag kan betala frimärket. Det är värt det.

2 kommentarer:

Cosette sa...

Det är ganska synd. Det var fint att det var gratis också.

hanna sa...

Men oj, här satt jag och googlade mig själv (patetiskt, jag vet... men också typ det roligaste som finns) och hittade det här fina inlägget om min gamla novell. Tack tack säger jag, trots att det var över tre år sedan du skrev det!