måndag, november 16

You guys talk about att integrera invandrare med svenskar but what about nördar med tjejer?

I lördags råkade jag ut för något mycket märkligt. Eller jag ska rätta mig själv genast, jag råkade ut för en väldigt märklig person.

Sofia hade lockat med mig till mässan Kunskap & Framtid. Basicly alla stora universitet och högskolor som har samlats inne på Svenska Mässan och försöker få ungdomar att söka till deras utbildningar genom att kasta kataloger, bläckpennor, luddiga löften om att du ska få "leva livet som i en amerikansk collegefilm!" (vem som nu vill det?), plastpåsar, tygpåsar, papperspåsar och godisar med en loggor på alla människor som såg ut att ha en framtid.
Det fanns en del ytterst trevliga människor som berättade allt man ville höra, det fanns en del som försökte berätta det de trodde att man ville höra utan att ljuga allt för mycket, människor som totalnegligerade en, och sedan fanns det den där mycket märkliga människan vid Chalmers hörna.
Både jag och Sofia gick dit och visade tydligt intresse, det gör man genom att titta intresserat på tavlan där det står vilka program som erbjuds, humma lite oförstående, klia sig i huvudet och sedan titta sig omkring efter hjälp. Detta hjälpte inte. Det stod en handfull killar vid små bord och pillade på papperslappar i alla möjliga färger, men tydligen så fanns vi inte. Så vi två tänkte att nähä, om man vill ha något gjort så får man göra't själv. Vi tog oss i våra marinblåa skepparkragar och gick fram till första bästa kille och berättade vad vi var intresserade av. Han sa lite frånvarande "Jaha, men då får jag tyvärr ta och skicka er vidare".
Jag såg dock att han hade en namnbricka som även försåg mig med informationen att han läser samma program som min bror. I ett försök att vara artig och få vårat barn till konversation att lära sig att cykla, pekade jag på hans bricka och sa "Jasså du går den linjen, jag har en bror som går samma!". Detta är måhända en vinglig start, men ett bra svar som brukar få igång farten utan att någon behöver använda stödhjul är något i stil med "Nämen vad roligt, vad heter han? Vilken klass går han i? Undrar om jag känner honom eller ifall vi kanske går någon kurs ihop blablablalba" och sedan har du en konversation som kan cykla vidare ända tills någon försöker svänga för snabbt och trillar och får skrapsår på knäna (det går över ifall någon har plåster med sig).

Men det här.
Det var helkatastrof. Min kommentar verkade ha berövat konversationsbarnets cykel sina hjul. Katastrof var bara förnamnet.

För, han tittar på mig och säger förvirrat "Men då kan du väl fråga honom ifall han är här?".
Jag försöker rädda ungjäveln genom att säga "Nejnej, han är inte här på mässan, men han går på chalmers". Det hjälper inte. Konversationsbarnet ligger redan på marken med skallfraktur. Inga hjälmar här inte, nejnej.
För killen bara tittar på mig, och sedan går han sin väg. Jag blir så paff att jag tar en katalog och går.

Senare berättar jag för min bror om detta otroligt mystiska encounter. Han säger bara kort:
"Du är tjej."

3 kommentarer:

Cosette sa...

Men herregud, det man får trösta sig med är att "there is no love untouched by hate". Han är hatet.

Alpsjö sa...

hahah det var en så sjukt orealistisk händelse. där står vi med katalogerna i hösta hugg och försöker få kontakt och faller pladask ner på marken som om vi inte duger. galet!!

Cocco sa...

Hahaha fyfan. Men gud Karin jag älskar dig för jämförelsen med att cykla <3