tisdag, september 20

song of the night


Jag har ofta fått ett intryck av att det finns vissa saker som väldigt många tycker är väldigt jobbigt. Tre saker som människor brukar tycka är särdeles jobbigt är mörker, tystnad och ensamhet. Folk försöker ljusa upp mörkret, slå ihjäl tystnaden och kväva ensamheten.

På den punkten har jag alltid varit lite annorlunda, även som barn. Jag kände aldrig någon rädsla för monstren under sängen. Faktum är att jag ibland hade lust att krypa ner där under sängen med dem. Jag fick även ofta följa mina stackars rädda vänner hem som inte vågade gå förbi tuffa moppegängen som hängde utanför kvarterets kiosk och rökte. Jag höll mina kompisar i handen och gick förbi de stora stygga barnen, samtidigt som jag bredvid mig hörde mina vänners puls som galopperade som en löparhäst. Jag följde dem förbi läskiga buskage fyllda av potentiella våldtäktsmän ända fram till deras ytterdörr och fick gång på gång säga "det är okej, jag klarar att gå tillbaka själv".

Jag tyckte mest synd om dem för att de inte kunde uppskatta nätterna på samma sätt som jag gör. Nätterna är min fristad. När det är helt tyst överallt och jag kan gå omkring på gatorna och låtsas att jag är helt ensam i hela världen. Jag promenerar på kyrkogården som ligger alldeles där jag bor om nätterna trots regn och rusk, går dit gatlamporna inte når bara för att mysa in mig i mörkret. Det är så fantastiskt skönt, för det känns som att mina tankar får plats när gatorna är tomma. Det går att andas på riktigt när luften inte är full av oväsen.

Många människor spenderar sina liv springandes ifrån nätterna, som skrämmer dem med sin tystnad och ensamhet. Men jag tycker att nätterna är missförstådda. De jagar dig inte, de vill att du ska springa med dem, i ljummen luft över ännu varma asfaltsvägar.

I get the impression that there are some things that very many find very unpleasant. Three things that people usually find peculiarly unpleasant is darkness, silence and being alone. People try to light up the darkness, kill the silence and fill the nothingness with all kinds of things.

On that point I have always been a bit different, even as a child. I never feared the monsters under my bed. Fact is that I sometimes felt like crawling down there to hang out under the bed with them. I also often had to follow my poor, terrified friends home because that were afraid to go pass the gang of cool kids at the corner shop, smoking cigarettes and making noises. I held their hands as we went pass them, as I next to me heard my friends hearts beat like drums. I followed them past scary bushes filled with potential rapist, all the way home to their doorstep while repeating "it's okay, I can go the way home by myself".

Mostly, I felt and still feel sorry for them for not being able to enjoy the night like I do. Night is my sanctuary. When it is quiet everywhere and I can walk the streets pretending that I'm all alone in the world. I take walks in the cementary that is right by where I live in the nights, despite rain and poor weather, walk where the street lights don't reach just to snuggle upp in the darkness. It's so amazingly relaxing, for it feels like my thoughts can branch out when the streets are empty. You can breathe for real when the air is not filled with noise.

Many spend their life running away from the nights, who frighten them with their silence and vast
vaccum of nothingness. But I think that the nights are misunderstood. They are not chasing you. They want for you to run along with them, in the cool breeze over still warm asphalt roads.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Night is beautiful.

Sofia sa...

I can relate to this so much, I used to take walks at night I kind of miss it now reading this..

ML sa...

Låter häftigt! Synd att man är sån kuddkramare om nätterna. Är mer morgonmänniska.