tisdag, oktober 11

om att lämna och bli lämnad / about leaving and being left


Har via lite snokande bland gamla sociala medium fått reda på att J kanske flyttar till Stockholm. Blev så glad att jag jublade lite! Hela första halvåret efter det "tog slut" (låååång historia som jag inte vanligen berättar om jag inte är rätt full. Inte läkt på långa vägar, trots att det snart var ett år sedan. Men vi kan säga så mycket som att han är skälet till att mitt enda stående nyårslöfte är att aldrig vara med någon mer alkoholist/missbrukare någonsin igen) så satt jag som på nålar varje gång jag satt på en av spårvagnarna jag visste han skulle kunna tänkas sitta på. Jag minns hur mycket jag har önskat att han bara kan lämna mitt Göteborg ifred när han ändå så ofta påpekade hur mycket han hatade den här staden. Hur rädd jag har varit för att stöta på honom någon gång, trots att det aldrig hänt. Kul dock, juggen hade sett honom och givit honom dödsblicken, hehe. Men snart. Kanske det är över. Snart kanske jag får andas ut och andas in en havsluft utan mentala föroreningar. En luft som han inte har rört vid. Luft där han inte rört vid mig.


Went snooping around at an old community and found out that J might be moving to Stockholm. I was so happy that I let out a little shout of joy! The first six months after "it ended" between us (a loooooong story that I usually don't speak about unless I'm quite drunk. No way near healed, in spite of the fact that it was almost a year ago. But I can say as much as that he is the reason that my only permanent new years resolution is to never ever be with an alcoholic/abuser again) I was sittning on needles and pins every time I was on a tram that he might be on too. I remember how much I wished for him to just leave my beloved Gothenburg alone since he always talked about how much he hated this town. How afraid I have been to meet him, in spite of the fact that it has never happened. Fun though, Dario saw him once and gave him the stare of death, hehe. But soon. It might be all over. Maybe soon I can breathe out and inhale an ocean breeze without mental pollution. Air he hasn't touched. Air where he hasn't touched me.

3 kommentarer:

Fröken Cocco Sohl sa...

High five!

Olga sa...

Usch vad jag känner igen den känslan. Önskar av hela mitt hjärta att lögnaren till västerbottning kunde lämna mitt Göteborg. Bara dra liksom!

Karin-Barin sa...

Olga jag tror bannemig att vi måste träffas och dricka kaffe någon gång!