onsdag, december 28

7 - Bästa konserten jag har varit på / The best concert I've ever been to

Det står mellan två konserter:

22 september 2006 - Håkan Hellström spelar på Liseberg
Jag är 15 år gammal, går sista året på högstadiet och har aldrig tyckt om Håkan Hellström. Jag har drivit med min kompis Josefin som älskar honom att han sjunger som en kråka och hon har försökt övertala mig att man måste lyssna på texterna. Hon lyckades åtminstone övertala mig att hänga med när han spelade på Liseberg, jag hade ändå inträdeskort så jag tänkte varför inte. Vi åker dit direkt efter skolan och köar, hamnar nästan längst fram. Och när konserten börjar så är det något som händer i det trånga folkhavet jag står i. Dans händer. Folk sträcker upp sina händer i luften och det finns inte en person som inte dansar när Kom Igen Lena går igång. Jag kan inte en enda låt men jag förstår. Förstår vad han sjunger om. Och när han kommer tillbaka för ett encore och är tyst, hela publiken unisont, helt själva, börjar sjunga på Nu Kan Du Få Mig Så Lätt och han ansluter, då vet jag. Jag är kär. Varenda gång jag hör Håkan spela så åker en liten del av mig tillbaka till det där ögonblicket. Då han förvandlar 10000 Göteborgare till heartbroken tonåringar.

13 august 2010 - Jónsi spelar på Way Out West
Jag har sedan länge älskar sönder Sigur Rós och sångaren Jónsis soloalbum Go har varit mitt soundtrack större delen av sommaren. Jag och Cosette hade plankat in på Way Out West. Cosette ville helst se Iggy Pop, vilket vi gjorde, längst fram! Men enda skälet till att jag hoppade igenom det där staketet var Jónsi (missade tyvärr Jens Lekman!!). Konserten var bra, trots minsta scenen, liten publik och trots att LCD Soundsystem spelar på största scenen så att Jónsis spröda röst ibland dränks av dunkadunk och han på knagglig engelska frågar sin lika förvirrade publik "What the fuck is going on?". Men det inte förrän finalen då det verkligen slår om. Jag kan inte förklara, men det är bara så fruktansvärt mäktigt. Jag märker det inte förrän det är över, vilket tyvärr är alldeles för fort på samma sätt som det känns som en evighet, men mitt ansikte är helt blött av tårar. Jag kan inte riktigt beskriva hur det kändes, men det var som en tsunami av känslor, ett helt perfekt ögonblick. När jag och Coss gick därifrån hörde man många snörvla och även en kille som sa "Jag måste gå hem nu. Det där var det bästa jag någonsin har varit med om och jag måste gå hem nu för inget kan slå det här". Precis så kändes det.

It's a tie between two concerts:
22th september 2006 - Håkan Hellström plays at Liseberg
I'm fifteen, last year at highschool and have never liked Håkan Hellström. I've made fun of my friend Josefin who loves Håkan that he sings like crap and she has tried to convince me that I have to listen to his lyrics. She at least talked me into going to see him when he played a concert at Liseberg, I did have an enterance card so I thought "why not?". We go there directly after school and queue for hours, and we end up almost by the front of the scene. And when the concert begins something happens in the crowd. Dance happens. People reach their hands in the sky and there is not a single person who doesn't dance when Kom Igen Lena plays. I don't know a single song but I understand. Understand what he sings about. And when he comes back for an encore, silent, and the crowd in unison start to sing Nu Kan Du Få Mig Så Lätt (trans: Now you can have me so easily) and he joins the singing crowd, I know. I'm in love. Every time I hear Håkan play, a part of me go back to that moment. When Håkan turns 10000 gothenburgians into heartbroken teenagers.

and

13th august 2010 - Jónsi plays at Way Out West
I have long loved Sigur Rós into pieces and the singer Jónsis solo album Go has been my soundtrack for most of the summer. Me and Cosette crashed the festival Way Out West, Cosette mostly wanted to see Iggy Pop which we did, front row! But the only reason I jumped that fence was Jónsi (unfortunately I missed Jens Lekman!!) The concert was good, in spite of the smallest scene and in spite of LCD Soundsystem playing on the biggest scene, drowning Jónsis brittle voice and when he in broken english asks his audience "What the fuck is going on?". But it's not until the final it turns around. I can't explain, it's just so incredibly powerful. I don't really notice it until it's over, which is all to sudden at the same time as it feels like an eternity, but my face is wet with tears. I can't really explain how it felt, but it was like a tsunami of emotions, a perfect moment. When I and Coss walked away from the concert you could hear many sniffle and one guy who said "I must go home now. That was the best thing I've ever experienced and I must go home because nothing can ever beat this". And that's exactly how it felt.

Inga kommentarer: