onsdag, juli 4

svartsjuka är aldrig något vackert / jealousy is never something beautiful

Det finns saker som irriterar mig bortom all sans:  politiker och journalister som inte kan skilja på procent och procentenhet, växtrikets enhörning avocadon som byter mellan omogen till övermogen så fort man vänder ryggen till, att McDonalds enda vegetariska alternativ smakar som att bli straffknullad i munnen av en soptipp.
Men något som stör mig mer än alla dessa tillsammans (det vill säga inte lite) är det faktum att svartsjuka på något sätt anses vara romantiskt. Att det skulle vara passionerat, omtänksamt, fint med någon som är svartsjuk. Att detta på något sätt är ett uttryck av tillgivenhet. Detta är en livslögn utan gränser.

När jag började läsa på Chalmers hade fanns en månad av omfattande och engagerad mottagning för att välkomna oss nya studenter. En dag hade vi lekt klädsträcket, vilket går ut på att man delar upp sig i två lag och sedan ska man ta av sig så mycket kläder man känner för och lägga på ett så långt sträck som möjligt. En kul lek som jag för övrigt lekt när jag var 9 år och var på ett kristet körläger. En av tjejerna i mitt lag var en riktig vinnarskalle och hade tagit av sig till trosorna, vilket många hade gjort - vissa hade klätt av sig nakna. Några dagar efteråt berättade hon att hon inte hade vågat berätta detta för sin pojkvän eftersom han var så svartsjuk och skulle troligen bli arg på henne. När hon väl berättade för honom hade han vägrat prata med henne en hel dag, trots att de bodde tillsammans. När jag fick höra om pojkvännens reaktion blev jag helt ställd, jag tyckte han överreagerade som bara fan. Så jag gick till ett gäng klasskamrater och pratade med dem om hur pojkvännen var en psykopat, men de höll alla med honom. "Jag skulle ha gjort samma sak", "Det hon gjorde var VERKLIGEN INTE okej!", "Jag tycker det är att vara otrogen att göra som hon gjorde", och den absolut värsta: "Jag vill inte att andra än jag ska se min partner naken". Uttalanden fulla av allvar. Nu trodde jag att jag hade teleporterats till ett parallellt universum av fullkomlig crazyness. Men nej, där stod jag på ett av Sveriges främsta lärosäten bland ett gäng osäkra, svartsjuka kvinnoförtryckare.

Det är inte romantiskt att säga att man inte vill att någon annan ska se ens partner utan kläder. Det är att hävda äganderätt till någon annans kropp. Det är förtryck att bestämma över någon på det sättet. Det är inte kärlek. Det kanske inte är samma sak som att tvinga kvinnor att klä sig i burka, men det är fan nära. Det är samma inskränkta jävla tankesätt: att kvinnor inte äger sina egna kroppar, utan att de bara är objekt av mäns åtrå, deras att bestämma över vem som får se och inte.

Om ni ursäktar mig så ska jag gå och kasta saker i marken för jag är så jävla förbannad över att jag lever i ett land där vi har mobiltelefoner med kraftigare datorer än vad som användes till månlandningen men vi kan inte låta kvinnor ha rätt över sin egen kropp.
There are things that annoy me beoynd all sense: politicians and journalists that can't differ between percent and percentage, the unicorn of the plant kingdom - the avocado that changes from unripe to ripe as fast as you turn your back on it, that the only vegetarian alternativ avalible on McDonalds tastes like being brutaly fucked in the mouth by a trash can.
But one thing that bother me more than all this above mentioned combined (that said, not little) is the fact that jealosy is somewhat considered romantic. That it should be passionated, caring and beautiful with someone being jealous. That this in some way is an expression of affection. This is a lie beyond without boundaries.

When I started studying at the university there was a month of extensive and committed reception for us new students. One day we played a game that is loosely translated "yield of clothes" (I have no idea what this is called in english to be honnest) which consists of being divided into two teams and then you take of as much clothes as you feel like and put them in a yield as far as possible. A fun game that I've for instance played when I was 9 at a christian choir camp. One of the girls in my team had a real Win It-attitude so she had stripped down to her panties, which wasn't really a big deal since many other had done the same thing. Some people had even gone all nude (haha but I have to point out, all swedes are not this exhibitionistic). A couple of days after she told me that she didn't want to tell her boyfriend since he was very jealous and would probably get mad at her. When she finally did tell him, he refused to talk to her for a whole day, despite the fact that they lived together. When I heard of this I was stunned, I thought he overreacted over the fucking top so I went to talk to a group from my class to get my opinion backed: this boyfriend was a fucking psycho! But they all agreed with the boyfriend. "I would have done the same thing", "What she did was NOT ok", "I think what she did was cheating", and the absolute worst: "I don't want anyone except me to se my partner naked". Completly serious statements. I thought I had been teleported to a universe of total crazyness. But no, there I stood in one of swedens primary university with a bunch of insecure, jealous opressers of women.

It is not romantic to say that you don't want anyone else but you to see your partner without clothes. It is to claim title to someone elses body. It's opression to decide over someone else in that way. It's not love. It's not the same thing as forcing women to wear burqa, but it's fucking close. But it's the same fucking incapacious mentality: that women do not own their own bodies, they're just objects of male affection, theirs to decide over who gets to see or not.

Now if you excuse me, I'm going to throw stuff into the ground because I'm so fucking angry that I live in a country where people have phones that have more advanced comptures in them than was required for the first landing on the moon, but women aren't entitled to their own bodies.

3 kommentarer:

Jenny sa...

Instämmer. Jag skulle sällan ha energin att vara i en relation där jag inte får göra som jag vill. Min uppfattning är att man är tillsammans på grund av kärleken och inte på grund av någon sorts "ensamhetsrätt" i den mån att den ena parten riskerar straff genom att agera utan att ha följt någon slags oskriven relationsnorm. För jösse namn! Folk blir förlåtna för att ha varit otrogna på riktigt, så ska det verkligen behandlas med att den ena parten ex. ignorerar/"straffar" den andra pga. nästan-otrohet?

Ett liknande fenomen är när folk i relationer inte direkt (alls) accepterar om den andra finner någon annan -överhuvudtaget -attraktiv. Personligen har jag inget emot om jag varit med en partner som kunde tycka att även andra var vackra. För sweet jesus, att vara i en relation handlar väl om kärlek och inte om att ..inte finna någon i hela vida världen attraktiv på någon som helst nivå utöver partnern? Eller?

Blir så less. Nu ska jag bevisa att jag inte är en robot!

Débora Moura sa...

Visit blog: comunidadereobote.blogspot.com
please.

Bobo sa...

Ett härligt inlägg! Jag kommer att följa det du skriver i framtiden! Gillar både ditt sätt att skriva samt innehållet i det skrivna!
Stå på dig!